Vintrig promenad

Jon jons ladan (2)

Ladan för några år sedan

Under en vintrig promenad genom byn, ger en nära raserad lada utrymme för tankar. Ladan har sakta men säkert gått mot sin undergång under flera års tid. Jordbrukslandskapet i min hemby Freluga har genomgått en dramatisk förändring på några decennier. Frågan om dramatisk är rätt ord för den ändå relativt långsamma omvandlingen av landskapet. Processen har skett så smygande så den knappast märks om man inte blickar tillbaka.

Idag bor 85% av Sveriges befolkning i städer. Resterande är bosatta i de områden vi kallar landsbygd. Här är det glest och nog har vi det bra vi fåtal som bor med naturen utanför knuten. Ändå är det något som skaver. Byns affärer är borta, det är även kaféet, skolan, kiosken,  SmeOlles smedja, karamellfabriken, skidfabriken, sågen och alla småbrukare. Tågstationen och posten lades ned i mina tidiga barndomsår.

Åke

Ladans funktion var att lagra hö, det var lätt att frakta hem höet till gården vintertid.

Mycket av det som konsumerades då producerades också i byn. Det var ett slit för många och med små medel, säkert inget att längta tillbaka till.  Potatislandet, grisen och hönsen fanns hos de flesta oavsett om man var jordbrukare eller ej. Sågen levererade plankor, smeden lagade kälkar, cyklar och skodde hästar. Begreppet hållbar utveckling var inte uppfunnet, men resurssnålhet och återbruk var en förutsättning för att få ekonomin att gå ihop.

Hur ser det ut nu? Ja, vi har det som sagt generellt sett ganska gott. Det är ett litet fåtal som fortfarande har sin försörjning i byn. De flesta tar bilen på morgonen till ett jobb en eller några mil bort.

Fortfarande producerar också markerna hö och foder till djur, framförallt till hästar och köttdjur. Mjölkkor finns vare sig i byn Freluga eller grannbyarna längre. De relativt små jordbruken är inte tillräckligt lönsamma. Frågan är om vi landsortsbor är lönsamma… I en privatiserad och avreglerad marknad är vi ofta för få för att satsa gemensamma resurser på. Den offentliga servicen minskar efterhand. BB är nu 10 mil bort, liksom det mesta av sjukhusvård, utöver det en läkarstation kan erbjuda.

I den närbelägna staden finns ett stort utbud av varor, Dollarstore, Biltema m.fl. tillhandahåller massproducerade produkter. En stor del av varorna är nu tillverkade i Kina och låglöneländer. I livsmedelsaffären erbjuds mat från alla världens hörn, flygfraktade exotiska grönsaker och kött från Brasilien och Nya Zeeland. Ibland erbjuds också exklusivt närproducerade varor, då oftast till ett högre pris.

Enkelt uttryckt, utan att lockas av den ibland förrädiska nostalgin, så är det väldigt annorlunda…

En nära raserad lada… Det är lätt att tappa minnet när man går in i ny tidsålder.

Annonser

Björk

Min far hade ett speciellt öga för björkar. Han var en av de sista skidfabrikörerna i Sverige. Skidfabriken Bore tillverkade skidor av kvistfri björk i en relativt hantverksmässig produktion. Pappa värderade björkarna främst för deras virkeskvalitet men hade också en känsla för det estetiska. När han själv högg ved var det viktigt att lämna en skog där det var ”finnt”. Skogen skulle vara utglesad men fortfarande en skog…

Björken tycks ha en speciell betydelse för oss i Sverige. Var tredje svensk har björksskog  som favorit. Kärleken till björkar har jag övertagit från min far, även om jag främst ser dem med en estetisk och biologisk blick.

I vår by har vi också en ”helig” björk, Per Jons bruden. Kanske är det en rest efter hednatiden då björken var helgad åt fruktbarhetsgudinnan Freja. Efter kristnandet kunde predikningar hållas under stora björkar. Traditionen att på höjder värna om hängbjörkar fanns fortfarande kvar i våra byar vid förra århundrandet. I grannbyn Mödänge fanns också en brudbjörk, Mödängebruden. Vi skolbarn fick göra skolutflykter på våren för att imponeras av dessa vackra björkar. Nu finns bara denna ärrade jätte kvar. Den börjar bli på gränsen till en björks livslängd och någon ny ”brud” är tyvärr inte på tillväxt.

 

Per Jons bruden i vårskrud.

 

Björkar i mossmattan vid Blybergsbo

Björkkärren i våra byar kring Voxnan är värdefull livsmiljö för många arter.

Däribland dessa sällsyntheter. Det här nog en unik bild med den mindre hackspetten med sin vita rygg och den så starkt utrotningshotade vitryggiga hackspetten tillsammans. Nyfikenheten på den trummande mindre hackspetten gjorde att den ville ta en närmare koll. Den vitryggiga tillbringade en vinter i ett av björkkärren. Tyvärr dök aldrig någon partner upp och den försvann till andra trakter i maj.

 

 

 

Trädgården

Sommaren har till stor del tillbringats i vår trädgård. Ett byggprojekt har tagit sin rundliga tid. Trädgården kombinerar som vanligt hårt arbete och behagfull vila och avkoppling. Ibland har arbetet stannat upp. Vår ”tomtsädesärla” söker föda runt om byggplatsen och pockar ibland på uppmärksamhet som jag villigt ger den. Sädesärlepojken kallade en av våra söner vår gårdsärla, på något sätt fanns det en identifikation där. Nu får jag ringa till den nu vuxne sonen och berätta när ”pojken” har kommit på våren.

Jag har också i intensiv närvaro uppmärksammat steglitsens förehavande i blomrabatten. Steglitsen går förstås inte att negligera, den färgstarka teckningen drar till sig uppmärksamhet. Det har varit ett välkommet avbrott i arbetet.

Göran Greider beskriver i boken ” I trädgården hörs andra ekon” trädgården som en plats  att bli förtöjd i. I år har vi varit mer än vanligt förtöjda. Då har de små nära naturupplevelserna varit extra betydelsefulla.

I vår trädgård bjuds också  naturen in. Hyfsat välskött men också partier av vilda växter och förvisso även så kallade ogräs. Jag har svårt att förstå den trädgårdskultur där välklippta gräsmattor, asfalt och enformiga men dyra rabatter är normen. Gräsmattan frågar jag alltid vilken frisyr den vill ha och då blir det öar av gullvivor, prästkragar och blåklockor. Vitklövern blommar också i gräsmattan till glädje för humlor och bin.  Hur den uppfattas av människor är en annan fråga, men jag tror att även de vi känner uppfattar en trivsel i det som inte är så perfekt.

Steglits

Efter regnet

så kommer solen

”Tomtsädesärlan”

Mindre hackspett i äppelträdet

 

vårfåglar

Ibland bjuder naturen på sällsamma uppvisningar. I det här fallet två sånglärkor under ett  intensivt parningsbestyr. Paret följer varandra i böljande flykt omväxlande med  en drillande sångflykt. Skådespelet jag bjuds på varar i flera minuter innan de försvinner till andra sidan fältet. Jordbruksmarkerna i  byarna Freluga/ Edstuga lämpar sig väl för flera av de arter som idag nationellt sett minskar sin population.  Här dominerar fortfarande ganska småskaligt jordbruk. Sånglärkan är en av de arterna som av allt att döma missgynnas av modernt intensivt jordbruk. Sedan i mitten av 1970 talet har arten minskat med cirka 75%.

Sånglärkan under spelflykt

storspov

Den 12 april brukar de första storspovsdrillarna höras från vår  tomt. Även så detta år, ett märkligt ”tajmat” fenomen som har slagit in de flesta vårar. Även i år har de bjudits på bakslag för storspoven, inga snömassor, men 10 minusgrader flera mornar, som gjort åkermarkens yta benhård. Storspovens känsliga näbb behöver tränga ned i markytan för att lokalisera godbitar.

I den disiga morgonen framträder tranan.

Den blå kärrhöken får avsluta kavalkaden av vårfåglar.

 

Hökuggla

Det är en vintermorgon när gryningsljuset smyger sig in i kalldimman. De värmande solstrålarna målar om landskapet för varje minut. Vackert men råkallt.

bofara_redigerad-2

Vi har ett fågelskådarärende denna kyliga morgon. En hökuggla ska ha setts i byn Bofara utanför Kilafors. Vi har begett oss dit för att få en glimt av norrlandsugglan, som nu tycks ha kommit i större skaror från öster. Den drastiska termen invasion används ibland för att förklara fenomenet, när födan tryter i dess vanliga jaktmarker i rysksibiriska taigan. I dessa dagar klingar invasion från öster illa i mina öron. Nu är det dock bara sorkar och småfåglar som får se upp i Bofarabygden.

Ugglan finns mycket riktigt där, på en TV-antenn sitter den och spanar. Den granskar oss med sin skarpa blick och vi studerar den i våra teleobjektiv. Vi ser frostkristallerna i dunet kring ansiktet på ugglan. Den vänder snart bort blicken och spanar vidare efter något mer matnyttigt.

hokuggla_redigerad-1

Även vi vänder bort blicken för en stund. Fågelskådandet är en god förevändning för att komma ut i naturen. Landskapet framträder allt tydligare, det naturromantiska eller nästan impressionistiska sceneriet vi nyss beskådade är nu skarpt realistiskt.

 

Den vita och de svarta

sangsvan-jpg

Med några minuters mellanrum passerar tre stora fåglar ovanför mig, två sotsvarta korpar som följdes åt och en ensam bländande vit sångsvan med susande vingslag. Svanen  som passerade mig hade riktningen mot Alfta, där det fortfarande finns öppet vatten efter Voxnan. Alfta är passande nog  ett ortsnamn som är bildat av det gamla namnet för sångsvan ”alft”. Även korpens gamla namn ”ram” återfinns i många ortsnamn.

I en förfluten tid hade jag kanske sett på dem som  järtecken. Människor var uppmärksamma på det som skedde i naturen och dessa fåglar var kraftfulla symbolbärare.Den svarta korpen  förebådade om död och olyckor. Tankarna föll nog också på Odins korpar Hugin och Munin  som patrullerade över jorden och uppfattade allt , för att sedan rapportera till Oden.

korp_redigerad-1

 

Den vita svanen förde med sig ett annat budskap, den symboliserade skönhet och kärlek.  Kärleksgudinnan Afrodite sägs ha ridit på en svan. Pythagoras å sin sida ansåg att svanar var bärare av döda poeters själar. Konstnärer använder svanen för att symbolisera skönhet och oskuldsfullhet. Det syns bl.a. på vår granne Mårtens konstverk ”Jaktslottet” målad 1958. I det vackra hälsingelandskapet finns en ensam svan på en liten tjärn, med hoten och farorna lurar nära.  Ett hungrigt lejon och en svart tjäder som ödesfågel. Dock ingen korp i sikte.

bild_jaktslottet

Det går att tolka in ett hot både mot landskapet och den enkla naturnära människan i  Mårtens konstverk. De sammanhängande skogar som finns i bakgrundens blånande hälsingeberg är nu ersatta av ett kalhyggeslapptäcke. Bergens skogar har förvandlats till pengar och säkerligen glatt många aktieägare med  hemvist i en mer urban miljö. Hur människan i skogslandskapet påverkats av det moderna teknologiska samhället är nog mer komplicerat att få syn på. Fåglarna i skyn har inte gett mig  någon ledtråd om detta.

 

Troll med horn

1796 gjorde den  unge ”ingeniören”  Robsahm en resa i Bollnäs Finnskog på jakt efter brytbara  malmförekomster.

”Från Hellbo gick färden till Gällsjön över Granåsen, Harteåsen och Östansjöåsen alla med reslig skog, här och där härjad av finnar och utan andra märkvärdigheter att där sades finnas otroliga guldskatter, bevakade av troll med stora horn…”

Att det finns troll med stora horn i området kan även jag intyga, numera kallas de berguvar men tangerar fortfarande de övernaturliga när man möter dem. Om de bevakar guldskatter låter jag vara osagt, även om jag har en egen guldinmutning på finnskogen. Där har jag aldrig sett någon bevakande berguv och det betyder nog att min förhoppning om rika guldfyndigheter uteblir.

berguv

berguv

berg-skog

Döljer det sig några guldskatter här?