Vinter i Freluga

Även om termotern visar minus 17 grader så är en söndagspromenad obligatorisk och helst i en intressant natur. När jag går mot favoritstället Järnmyren så är det bara köldknarret av mina fotsteg som hörs. Naturen synes gå på sparlåga. På Järnmyren så visar det sig inte vara helt korrekt. Ett ettrigt knackande avslöjar en mindre hackspett som söker föda på fnösktickor. Förmodligen är det svartbaggar som är hackspettens godbitar.

Fallande rimfrost dalar sakta ned och avslöjar en talltita bland björkens grenar. Förundras över hur dessa små varelser omkring mig lyckas överleva denna bitande kyla. Någon sparlåga är det sannerligen inte, här är det intensiv kamp för att hitta tillräckligt med energi för att överleva den långa midvinternatten.

Annonser

Plötsligt vår…

Sällan har våren varit så efterlängtad. Snötäcket var metertjockt bara för ett par veckor sedan. När sedan tofsvipor, tranor m.fl. uppenbarade sig förra helgen var åkrarna fortfarande  täckta av snö och vi undrade hur de skulle klara sig. Flyttfåglarna tycks ha bättre pejl på läget än oss, för i ett nafs var snön borta. Nu hörs  tutande sångsvanar, trumpetande svanar och kacklande gäss så snart man öppnar dörren.

Tofsvipan kom till ett snötäckt Hälsingland för en vecka sedan.

Tranan var också på plats.

Likaså sädesärlan som sökte insekter som var infrusna i istäcket.

Storspovens känsliga näbb kunde knappast hitta några insekter i den stelfrusna marken.

Kärvt läge kunde det tyckas, men scenförändringen är total denna helg. Åkrarna är nästintill snöfria och på flera håll översvämmade.  Så även på grannens åker, där trängs krickor, sångsvanar  och även den  mer ”exklusiva” flyttfågeln spetsbergsgås.

På den översvämmade åkern fick jag se ett utdrag av baletten Svansjön. Musiken av  Tjajkovskij uteblev, däremot tutades och kacklades det högljutt…

 

På toppspaning

Det är bistra tider på skogen… En lång vinter med kyla och tjockt snötäcke. Hökugglan upptäcker jag i toppen av en torrtall. Den spanar efter mat och är tämligen ointresserad av gubben på skidor. Den skänker mig en genomborrande blick  och fortsätter sedan med sin betydligt viktigare sysselsättning.

Sparvugglan är en annan toppspanare som hörs mer än syns med sitt flöjtande vissling.

 

Tjädertuppen behöver inte spana efter mat. Den sitter mitt i maten. Tallbarrsdieten är nog enahanda men ganska enkel att finna… Märkligt nog duger inte vilka tallbarr som helst utan det är vissa ”tjädertallar” som erbjuder rätt sorts barr.

Vintrig promenad

Jon jons ladan (2)

Ladan för några år sedan

Under en vintrig promenad genom byn, ger en nära raserad lada utrymme för tankar. Ladan har sakta men säkert gått mot sin undergång under flera års tid. Jordbrukslandskapet i min hemby Freluga har genomgått en dramatisk förändring på några decennier. Frågan om dramatisk är rätt ord för den ändå relativt långsamma omvandlingen av landskapet. Processen har skett så smygande så den knappast märks om man inte blickar tillbaka.

Idag bor 85% av Sveriges befolkning i städer. Resterande är bosatta i de områden vi kallar landsbygd. Här är det glest och nog har vi det bra vi fåtal som bor med naturen utanför knuten. Ändå är det något som skaver. Byns affärer är borta, det är även kaféet, skolan, kiosken,  SmeOlles smedja, karamellfabriken, skidfabriken, sågen och alla småbrukare. Tågstationen och posten lades ned i mina tidiga barndomsår.

Åke

Ladans funktion var att lagra hö, det var lätt att frakta hem höet till gården vintertid.

Mycket av det som konsumerades då producerades också i byn. Det var ett slit för många och med små medel, säkert inget att längta tillbaka till.  Potatislandet, grisen och hönsen fanns hos de flesta oavsett om man var jordbrukare eller ej. Sågen levererade plankor, smeden lagade kälkar, cyklar och skodde hästar. Begreppet hållbar utveckling var inte uppfunnet, men resurssnålhet och återbruk var en förutsättning för att få ekonomin att gå ihop.

Hur ser det ut nu? Ja, vi har det som sagt generellt sett ganska gott. Det är ett litet fåtal som fortfarande har sin försörjning i byn. De flesta tar bilen på morgonen till ett jobb en eller några mil bort.

Fortfarande producerar också markerna hö och foder till djur, framförallt till hästar och köttdjur. Mjölkkor finns vare sig i byn Freluga eller grannbyarna längre. De relativt små jordbruken är inte tillräckligt lönsamma. Frågan är om vi landsortsbor är lönsamma… I en privatiserad och avreglerad marknad är vi ofta för få för att satsa gemensamma resurser på. Den offentliga servicen minskar efterhand. BB är nu 10 mil bort, liksom det mesta av sjukhusvård, utöver det en läkarstation kan erbjuda.

I den närbelägna staden finns ett stort utbud av varor, Dollarstore, Biltema m.fl. tillhandahåller massproducerade produkter. En stor del av varorna är nu tillverkade i Kina och låglöneländer. I livsmedelsaffären erbjuds mat från alla världens hörn, flygfraktade exotiska grönsaker och kött från Brasilien och Nya Zeeland. Ibland erbjuds också exklusivt närproducerade varor, då oftast till ett högre pris.

Enkelt uttryckt, utan att lockas av den ibland förrädiska nostalgin, så är det väldigt annorlunda…

En nära raserad lada… Det är lätt att tappa minnet när man går in i ny tidsålder.

Björk

Min far hade ett speciellt öga för björkar. Han var en av de sista skidfabrikörerna i Sverige. Skidfabriken Bore tillverkade skidor av kvistfri björk i en relativt hantverksmässig produktion. Pappa värderade björkarna främst för deras virkeskvalitet men hade också en känsla för det estetiska. När han själv högg ved var det viktigt att lämna en skog där det var ”finnt”. Skogen skulle vara utglesad men fortfarande en skog…

Björken tycks ha en speciell betydelse för oss i Sverige. Var tredje svensk har björksskog  som favorit. Kärleken till björkar har jag övertagit från min far, även om jag främst ser dem med en estetisk och biologisk blick.

I vår by har vi också en ”helig” björk, Per Jons bruden. Kanske är det en rest efter hednatiden då björken var helgad åt fruktbarhetsgudinnan Freja. Efter kristnandet kunde predikningar hållas under stora björkar. Traditionen att på höjder värna om hängbjörkar fanns fortfarande kvar i våra byar vid förra århundrandet. I grannbyn Mödänge fanns också en brudbjörk, Mödängebruden. Vi skolbarn fick göra skolutflykter på våren för att imponeras av dessa vackra björkar. Nu finns bara denna ärrade jätte kvar. Den börjar bli på gränsen till en björks livslängd och någon ny ”brud” är tyvärr inte på tillväxt.

 

Per Jons bruden i vårskrud.

 

Björkar i mossmattan vid Blybergsbo

Björkkärren i våra byar kring Voxnan är värdefull livsmiljö för många arter.

Däribland dessa sällsyntheter. Det här nog en unik bild med den mindre hackspetten med sin vita rygg och den så starkt utrotningshotade vitryggiga hackspetten tillsammans. Nyfikenheten på den trummande mindre hackspetten gjorde att den ville ta en närmare koll. Den vitryggiga tillbringade en vinter i ett av björkkärren. Tyvärr dök aldrig någon partner upp och den försvann till andra trakter i maj.

 

 

 

Trädgården

Sommaren har till stor del tillbringats i vår trädgård. Ett byggprojekt har tagit sin rundliga tid. Trädgården kombinerar som vanligt hårt arbete och behagfull vila och avkoppling. Ibland har arbetet stannat upp. Vår ”tomtsädesärla” söker föda runt om byggplatsen och pockar ibland på uppmärksamhet som jag villigt ger den. Sädesärlepojken kallade en av våra söner vår gårdsärla, på något sätt fanns det en identifikation där. Nu får jag ringa till den nu vuxne sonen och berätta när ”pojken” har kommit på våren.

Jag har också i intensiv närvaro uppmärksammat steglitsens förehavande i blomrabatten. Steglitsen går förstås inte att negligera, den färgstarka teckningen drar till sig uppmärksamhet. Det har varit ett välkommet avbrott i arbetet.

Göran Greider beskriver i boken ” I trädgården hörs andra ekon” trädgården som en plats  att bli förtöjd i. I år har vi varit mer än vanligt förtöjda. Då har de små nära naturupplevelserna varit extra betydelsefulla.

I vår trädgård bjuds också  naturen in. Hyfsat välskött men också partier av vilda växter och förvisso även så kallade ogräs. Jag har svårt att förstå den trädgårdskultur där välklippta gräsmattor, asfalt och enformiga men dyra rabatter är normen. Gräsmattan frågar jag alltid vilken frisyr den vill ha och då blir det öar av gullvivor, prästkragar och blåklockor. Vitklövern blommar också i gräsmattan till glädje för humlor och bin.  Hur den uppfattas av människor är en annan fråga, men jag tror att även de vi känner uppfattar en trivsel i det som inte är så perfekt.

Steglits

Efter regnet

så kommer solen

”Tomtsädesärlan”

Mindre hackspett i äppelträdet

 

vårfåglar

Ibland bjuder naturen på sällsamma uppvisningar. I det här fallet två sånglärkor under ett  intensivt parningsbestyr. Paret följer varandra i böljande flykt omväxlande med  en drillande sångflykt. Skådespelet jag bjuds på varar i flera minuter innan de försvinner till andra sidan fältet. Jordbruksmarkerna i  byarna Freluga/ Edstuga lämpar sig väl för flera av de arter som idag nationellt sett minskar sin population.  Här dominerar fortfarande ganska småskaligt jordbruk. Sånglärkan är en av de arterna som av allt att döma missgynnas av modernt intensivt jordbruk. Sedan i mitten av 1970 talet har arten minskat med cirka 75%.

Sånglärkan under spelflykt

storspov

Den 12 april brukar de första storspovsdrillarna höras från vår  tomt. Även så detta år, ett märkligt ”tajmat” fenomen som har slagit in de flesta vårar. Även i år har de bjudits på bakslag för storspoven, inga snömassor, men 10 minusgrader flera mornar, som gjort åkermarkens yta benhård. Storspovens känsliga näbb behöver tränga ned i markytan för att lokalisera godbitar.

I den disiga morgonen framträder tranan.

Den blå kärrhöken får avsluta kavalkaden av vårfåglar.